.

Förra julen hade vi något som kallas för "Secret santa" i klassen. Det går ut på att alla drar ett namn och den vars namn man drar ska man köpa en julklapp till. Förra året fick jag en kille i klassen som jag inte visste något om. Jag kollade runt lite bland grabbarna i klassen och det jag fick reda på att han gillade var "hammarby".

Ni vet den där oskrivna regeln om att man helst inte ska köpa hygienartiklar till någon, speciellt inte någon man inte känner bra alls. Ja den oskrivna regeln sket jag fullständigt i. Jag knatade därför in på derby, hittade en tandborste med ett hammarbymärke på för 50 kronor. Perfekt tänkte jag, betalade och drog. Som tur var, var jag bortrest under utdelningen så jag slapp se hans förvånade men ack så lyckliga min.

I år har vi detta igen och jag har köpt något minst lika konstigt.

Perfektion är ett fult ord tycker jag. För det finns inget som är perfekt. Absolut ingenting. Och det som nästan är perfekt blir inte perfekt i och med att det just är perfekt. Perfektion är tråkigt och opersonligt och ytligt. Det tycker jag inte om. Däremot tycker jag om en himla massa andra saker, och det är väl lite det jag vill få fram med detta inlägg. Jag tycker om när det finns lite sprickor och lite smutsiga partier. Något man kan putsa på. Om ni förstår vad jag menar? Jag blir lite ledsen över att folk strävar efter perfektion och ständigt går omkring med dålig självkänsla i och med att man inte kan nå dit strävan leder. Alla människor som visar respekt mot andra människor är bra tycker jag. Inte perfekta. Men definitivt bra, till och med bättre än bra.  :))

Tidigare idag gick jag och Malin omkring i nacka forum. Glada och allmänt positiva till livets existens. Helt plötsligt, cirka fem meter framför oss står en kille. Tänk er ungefär 183,5 cm lång, lockigt mörkt hår, en aning solbränd hy och mörka ögon. Har ni honom framför er nu? Perfekt.

Han: Excuse mi, yo hav a verri pritti face. Yes, everything is verry pritti. But yor hair? not complitli pritti.
Jag: aaa okeeey...
Han: Do yo hav a minit?
Jag: No. (jätte bitter och lite generad vänder jag på klacken och går därifrån.)

Mår han bättre nu? Kommer han kunna sova gott i natt med en rent och jävligt glatt samvete? För hans egen skull hoppas jag att han verkligen inte kan det. Sen att det antagligen ingår i hans jobb att först gå fram och ge en komplimang som leder en bort i tankarna för att snabbt efter slå ett hårt slag i magen, det ger jag självaste fan i. Jävla jävel.

På bussen i morse la jag märke till samt tänkte på några saker.

1. Ni vet att man säger att man "rullar tummarna" när man har tråkigt. Jag har alltid trott att det har varit något man bara sagt och gjort för att det låter hysteriskt roligt. Men nej, gubben bredvid mig satt hela resan och rullade dom där jävla tummarna. Visserligen kunde han ha varit hysteriskt rolig och bara skojat med mig. Men chansen känns för liten för att jag ska kunna tro på den.

2. Män med stora jackor borde inte få sitta längst in. Sen att dom missuppfattar sin egen storlek och breder ut sig så mycket det bara går gör bara saken lite bättre. I slutet av resan sitter man bokstavligen på golvet. Det är inte fy skam det heller.

3. Borde inte faktan att bussarna ALLTID är fulla, få SL att skicka ut fler bussar? Nej jag ska inte vara som alla andra och PMSa på SL. Dom har det tillräckligt tufft på vintern.

4. Den fjärde och sista saken jag tänkte ta upp är mer en fråga till er. Tycker ni att det är pinsamt att ha för hög volym på iPoden när ni åker buss/tunnelbana/tvärbana/tåg? Det tycker nämligen jag.