wowzz
Jag måste lära mig hantera stress. Alltid finns det något jag stressar över och har jag inget att stressa över blir jag stressad av det. Ibland önskar jag att det gick att bara stänga av hjärnan och låta pulsen slå i normal takt. På tisdag är det dags för nästa tenta och jag har hittills klarat alla tentor. Alla tentor = två stycken. Ingen större bedrift direkt, men jag måste ändå erkänna att jag är jävligt nöjd.
När jag bestämde mig för att börja plugga igen gick jag in med inställningen att nollningen kommer vara rolig, men plugget, det är nog för svårt för mig. Så tänkte jag. Men för-i-helvete. Jag är 21 år och det är dags för mig att sluta ifrågasätta mig själv. Det här går ju bra förfan.
Jag tror att en stor bidragande faktor till min höga ambitionsnivå är att jag flyttade ifrån mitt liv. Vad grovt skrivet av mig. Livet följde såklart med, annars är det ju svårt att leva det. Men att lämna jobb, familj, pojkvän och vänner gav mig helt plötsligt möjligheten att lägga 100 % på studierna. Lolz. Som OM att jag lägger all min tid på att plugga, men ni förstår nog.
"Ni" förresten. Ni finns ju inte riktigt just nu. Ingen vet att jag har börjat titta in här igen för att låta fingarna motionera lite.
Här är min nya vän Krippe, men ni kan kalla henne Kristin.
hello there
Wow. Det är alltså 577 dagar sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg. Minns knappt att jag fanns för 577 dagar sedan. Sist jag skrev var jag väl mitt inne i mitt första sabbatsår som kom att bli ett av två. Det hände inte så mycket under dessa två åren mer än att jag jobbade på ICA och flyttade hemifrån och blev sambo. Nu i skrivande stund har jag flyttat ännu en gång, hela vägen till Kalmar. Bort från min Jack, min familj och mina vänner. Men kanske främst bort från min bekanta rädsla för förändringar.Shit vad bra det här har varit för mig. Och det här med distansförhållande är ju faktiskt inget dåligt. Det är klart att man saknar varandra, mest hela tiden, men det förstärker ju mest bandet.
Vad jag gör i Kalmar? Ja. Jag har tagit upp studierna igen, fått tillbaka rutinen in i mitt liv igen och rår om mig själv. Det är vad jag gör om dagarna. Varför jag sitter här och skriver i min extremt gamla blogg vars lösenord jag knappt kom på ens efter tio försök? Hur hopplöst det än må kännas när man sitter med en blogg och fyller den med totalt ointressant innehåll för omgivningen, så är det lite terapi det här.
Oj oj nu ringer min nya vän Danderyd-Jossan på dörren. Måste värna om mitt sociala umgänge här borta också så mutar med kaffe för att få lite besök.
Niklas von arnold
jag älskar dig
Idag har vi varit tillsammans i 1 år. Jacken och jag.
look-a-like
Till att börja med vill jag be om ursäkt för mina icke imponerande färdigheter när det kommer till att arbeta i paint. Efter att ha börjat med det vill jag att ni nu röstar fram vilken kändis jag är mest lik. Det hela är mycket enklare än vad ni tror, men för tydlighetens skull går jag nu igenom hur ni skall gå till väga.
1. Bestäm er för vilken av kändisarna jag är mest lik.
2. Skriv era svar i kommentarsfältet.
1. 
2. 
3.
4.
provsmakar livets heroin
I vintras stod jag så äckligt fast vid att jag älskar kyla, mörker och snö. Jag vet inte om det var min inre rebell som ville sticka ut och inte vara som alla andra, jag gillade vintern. Till en ganska så lång början. Jag ansåg att alla som stup i kvarten twittrade alternativt facebookade identiska klagomål bara var allmänt jävla bittra människor och att "lite snö har väl ingen dött av".
Nu såhär några soliga dagar senare inser jag hur jävla fel jag hade i att man inte alls mår sämre på vintern än vad man gör när solen är framme. För dessa soliga dagar har jag haft en sådan sprudlande energi att jag inte ens har känt igen mig själv. Jag har känt mig så lycklig och jag har velat göra andra saker än att jobba och sova.
För att förstärka det jag försöker säga här, att man mår så mycket bättre av lite sol, har jag valt ut en då- och en nubild.
Då: Trötta ögon och tandkräm på näsan
Nu: En tillstymmelse till dubbelhaka, kinesögon och ett leende som blottar min ojämna undre tandrad.
wow diggin' it.
get off mi couch.
Jag sitter här i min soffa måttligt rastlös, ensam och sjuk. När man är måttligt rastlös, ensam och sjuk är det lätt att man blir aningen störd i huvudet. Så pass störd att det känns fullt normalt att ha vardagliga konversationer med en kanin i bur som man dagen innan hotat med att slänga in i ugnen för att den kissade på ens täcke. Så pass störd att man tror (är övertygad om) att den här kaninen inte bara heter ninja utan faktiskt även är en. Nu har jag ingenting mer att säga för jag är lite virrig. Hejdå.
P.s. min morfar var konstnär.
A baby is born, crying out for attention.
Kolla på den här lilla. Den lilla tjejen med kritvitt clownhår, färgglada kläder och tungan hängandes utanför. Den lilla tjejen är jag springandes på en väg någonstans i ett lugnt villaområde i Huddinge. Ett villaområde jag växte upp i men som jag sedan flyttade ifrån innan jag hann fästa mig vid det. Ut på det så kallade sköna gröna Värmdö flyttade vi och jag började i en ny klass några veckor innan det var dags att ta sommarlov och sluta förskolan. Jag kom in i rutinerna snabbt och hade nya bästa vänner redan första, andra dagen.
Här någonstans började vi formas, jag och mina små. Vissa blev elaka, vissa blev snälla, vissa blev utanför och vissa stod alltid i centrum. Redan i denna åldern började barnen alltså dömma ut och bestämma vilka som skulle bli behandlade bättre än andra. Barnen bestämde vilka som skulle få vara med och leka och vilka som skulle få se på.
Detta iaktog jag som 7-åring. På avstånd. Jag var populär bland både kompisar och killar men jag ville inte stå för det dom flesta populära stod för. Mobbning. Redan som 7-åring fick jag ont i magen av att behöva bevittna hårda ord och snäsiga kommentarer från bitchiga och faktiskt elaka småtjejer och killar. Hela vägen fram tills jag slutade gymnasiet har jag under mina skolår hållt mig ifrån allt som har med toppen av statusstegen att göra. Den har bara skrämt mig och gjort mig osäker. Inte för att jag någonsin har blivit utsatt för mobbning utan för att jag blir rädd för dessa statusmänniskor. Bara genom att ha iakttagigt barn/ungdomar/människors beteenden mot varandra har gett mig en faktiskt kass jävla självkänsla.
Jag minns gymnasiet när man steg in i skolans ljushall och ögon från skolans 'bitchar' synade en först uppifrån och ned för att sedan gå nedifrån och upp igen. Det fick mig att må illa. Vad ville dom mig? Varför bryr dom sig om att syna mig? vad spelar det för roll vad jag har på mig och hur jag ser ut?
Det senaste halvåret har varit det bästa någonsin för min självkänsla för 1. jag har en pojkvän som får mig att börja trivas med mig själv 2. Jag går ej längre i skolan och slipper beblandas med extremt ytliga och statusfixerade ungdomar.
Jag önskar bara att man redan med de växande 7-åringarna kan se till så att de inte börjar bryr sig och döma efter storlek, hudfärg, ansiktsform, bröststorlek och dylikt utan att alla bara kan vara så jävla snälla. Då skulle man må. Alla skulle må.
Light of home
Jackie Chan
Tänkte en gång för alla presentera er för Jackie Chan. Min pojkvän. Han har rött skägg och (men) ett fint inre.
Hej alla Jennielovers!
När jag skriver ett inlägg raderas det ofta lika snabbt igen. Det är sällan jag känner att "Shit det här vill verkligen folk läsa med tanke på att alla har ett brinnande intresse för mig och mitt liv". Ja, det är väl oftast den motsatta tanken som får mig att trycka på delete fort som fan innan någon ens hinner börja misstänka att jag precis har påbörjat ett totalt ointressant blogginlägg. Sedan slår det mig att alla dessa zuperbloggerz med miljontals läsare varje sekund, dom skriver fan heller om något intressant, ändå måste jag erkänna att jag läser ibland. Det händer. Ganska ofta. Jag är tjej.
Den här bilden är tagen dagen efter studenten då jag promt skulle leka med studentpresentens alla kameraeffekter. Ser pigg och rätt så glad ut också. Faktiskt.
Asskön
Skön jag är som var för lat för att lägga upp alla bilder från vietnam nu samt för lat för att ta bort meningen där jag lovade att jag skulle lägga upp bilder i förra inlägget. Verkligen asskön och en så jävla kvalificerad bloggelit är vad jag är.
peace brothers
Hel och hemkommen från värmen sitter jag här i min säng känner mig så där galet produktiv och nöjd med dagen som man bara kan vara. Tack vare jetlagen från helvetet som väcker en klockan 05.00. På grund av att jag är helt jävla fäst vid gladiatorerna gick jag upp och sprang med hoppet om att jag kommer kunna delta i programmet nästa år. Skrattar så högt i mitt eget ansikte just nu. Gick efter löprundan upp och åt några chips, eller nej juste, det var ju innan löprundan jag åt chipsen så efter att ha sprungit några meter låg jag på golvet och ifrågasatte mitt val av frukost samtidigt som jag kände mig ett steg närmre mitt mål. Funderar på att springa någon gång i juni igen så borde jag vara redo för att utmana Bullet och Crazy Cat Lady eller vad dom nu heter.
Ikväll ska jag träffa vänner som jag behövde muta med mat för att dom skulle gå med på det. Vad gör man inte för ens sociala liv. Nu orkar jag inte skriva mer så jag lägger istället upp några bilder från Vietnam som ni kan lördagsmysa framför. Lördagsmys på rätt sätt, vill inte vara något jävla objekt. Peace.
Vietnam
Bloggappen har strejkan så länge jag kan minnas men nu verkar det som att vi kan komma överens igen.
Jag ligger för närvarande i en solstol på en strand någonstans i Vietnam. Närmare bestämt i Phan thiet. Det är molnigt och regnet hänger i luften men är man på semester ska man ligga i solstolen no matter what.
På onsdag är det dags att bege sig hemåt efter två grymma veckor som började i staden Saigon, numera "ho chi minh-staden" döpt efter en gammal president. Där var vi på krigsmuseumet, vandrade omkring på varma inomhusmarknader samt inne i stora varuhus.
Efter dessa dagar satte vi oss på en buss i ca 6 timmar som tog oss till phan thiet och paradiset. Det första som hände när vi klev in i hotellreceptionen var att hotellmanagern kom fram och sa "tyvärr kan ni inte få era rum då Vi precis fick reda på att Vietnams president kommer hit och firar nyår och måste få era rum". Tydligen gällde det inte oss utan den andra svenska familjen. Men firade nyår med presidenten, det gjorde vi.
Nu ska jag fortsätta med att blicka ut över stilla havet och alla surfare som har åkt hit från Australien. Vill också surfa.
