Såhär ledsen är jag just nu. Varför? Jo för att min fina fina vän Sophia flyttar till Jönköping imorgon. Ett steg ut i vuxenlivet tar hon. Blir sambo. Tur att hennes kille är reko för annars hade jag kidnappat tillbaka tjejen.
Igår sa vi "hej så länge" och kramades jättejättelänge. Fina fina Sophia.
Det är ack så mycket lättare att motivera mig själv till att gå in och blogga när jag kan göra det i samband med att ligga i sängen. Inte ligga som i ligga utan ligga som i att ligga ned. Ikväll har jag varit och sett på filmen LOL endast pga namnet. Om den var bra? Den var ok. Tjejig och töntig men bra filmmusik. Äsch sedan när började jag med filmrecensioner? Vi skiter i det.
Annars kommer mina rutiner igång imorgon igen. Jobb. Tro det eller ej men jag har längtat och då tog jag ändå studenten så sent som i tisdags. På tal om jobb så har jag fått semester inte bara två utan TRE veckor i sommar så nu hoppar jag runt av rent lyckorus. Snart bokas sommarresan och det lutar mot Kreta, Chania, i år igen.
Nu ska jag sluta peppra på med onödig och ointressant information och istället avrunda och tacka för mig. Tack för mig.
Har fortfarande inte smält in att jag no longer är en student. Nu ska jag börja med att åka iväg och ta körlektion så att jag lyckas skaffa det där nedrans körkortet snart. Tjoflöjt.
Det är väldigt lite som är som det var för tre år sedan. Innan gymnasiet. Jag säger inte att det livet jag levde då var bättre än det jag lever nu och jag säger heller inte att det var sämre. Däremot är jag rädd. Jag menar, om tre korta år kan förändra mitt liv såhär pass mycket. Om tre korta år kan få mitt närmaste nät av människor att se helt annorlunda ut. Vad kommer då de tre kommande åren göra med mitt liv? Jag får en separationsångest utan dess like. Ångesten och rädslan över att tappa kontakten med människorna som jag har spenderat varje dag i tre år med.
Jag kommer ihåg när jag kom in i ljushallen första dagen i ettan på gymnasiet. Hade ingen som helst aning om vilka pajasar som skulle börja i min klass. Klass efter klass ropades upp och till slut var det dags för 09spa. Mitt namn ropades upp i högtalarna av rektorn och jag spatserade i min ensamhet till klassrummet. Där inne hittade jag ett bekant ansikte, min låg- och mellanstadiekompis Nils och per automatik vandrade vi vid varandras sidor hela första dagen. Jag hade så otroligt svårt för att förstå hur jag skulle kunna/våga lämna Nils sida, för hur skulle jag passa in bland tjejerna i klassen som var så otroligt medvetna om allt som hade med det yttre att göra. För det var ju vad jag såg. Blickar som kunde syna en uppifrån och ned ungefär tio gånger om allvarligt talat dödade mig. Inte kunde väl jag veta vad mer som fanns?
Den andra eller tredje dagen började jag dock prata med en latinagirl from the tyresö vid namn Stephanie. Det var skönt att så tidigt se att det faktiskt fanns lite humör inne i det syrefattiga rummet med ett innehåll bestående av 30 st främlingar. Sedan den dagen har Stephanie varit min spanska (egentligen peruanska) hälft. Tillsammans fortsatte vi att hålla oss borta från det där med mode.
Någon gång i början av tvåan, i samband med att Måns skulle flytta till USA i ett år fann jag och Sofia varandra i sorgen och saknaden efter vår vän. Ännu en gång blev jag förvånad över att det fanns oupptäckta människor i klassen som passar mig bättre än vad en hand passar i handsken när den passar jävligt bra. Via Sofia kom jag närmre och närme Felicia och Sophia. Troligtvis behöver jag inte säga det igen men JAG BLEV FÖRVÅNAD ÖVER ATT DET FANNS ÄNNU FLER SOM JAG KLICKADE SÅ BRA MED! Idag är dessa fyra tjejer några av mina bästa vänner och det är dessa jag kommer sakna varenda jävla dag när jag inte kommer spendera min skoltid med dom längre. Skål för vi har tagit studenten!
Idag är det den 13e juni. Igår tog jag studenten. Dagen som jag har väntat på de senaste tre åren. Dagen som sätter stopp för det enda som är obligatoriskt, skolan. Härifrån kan jag göra i princip vad jag vill. Studentdagen var så jävla, jävla bra. Champagnefrukost i vitabergsparken, fotografering, studentlunch i ljushallen, samlas i klassrummet, se folkmassan samlas nedanför fönstret, utspring, flakåkning, studentenmottagning, slutskiva. Helt klart den bästa dagen någonsin. Är så glad och tacksam över att jag fick spendera dagen och alla andra dagar de tre senaste åren med klass 09spa.
Den 11 juni 2011 fyllde Jennie 18 år. I födelsedagspresent fick hon en iPhone. Ni vet en sådan där apple-produkt som kan sammanfatta hela ens liv. I samband med denna present gick hon in på twitter.com, blev medlem samt bytte alterego från Jennla till Rocklarsson. Det var den dagen som hon mer och mer började lägga sin blogg Jennlaa.blogg.se åt sidan. Bloggen som så troget hade stått vid hennes sida sedan urminnes tider. Hon hade svikit, gett falska förhoppningar och svikit igen. Svek svek svek. Men hon brydde sig inte utan tänkte att bloggen kommer alltid finnas där för henne, i ur och skur och hit och dit osv.
Hon hade ju rätt i det. Bloggen fanns där i ur och skur och hit och dit osv. Dessvärre. Den satte henne aldrig på plats. Dessvärre. Försökte aldrig ta samtalet "Jennie, det handlar om att ge och ta. Ge och ta". Aldrig hölls det samtalet. Aldrig. Hur skulle Jennie veta? HUR?
Nu sitter Jennie, snart ett år senare, med en sprucken appleprodukt och ett twitterberoende utan dess like. I dessa svåra, spruckna appleprodukttider finns det någon som alltid finns där. Alldeles tyst och stabil och oföränderlig. Bloggen. Jennies blogg. Min blogg. För jag är Jennie. Lol.
Trosade omkring på Djurgårdens grusvägar i den sk växlande molnigheten med denna tös idag. Vera Antonov, vännen som jag fann i en godisautomat för några år sedan. Vi ses alldeles för sällan, men som man säger, kvalitet framför kvantitet. Adjö.
Jag känner för att rocka sommaren med de här brudarna just nu. Men jag är inte den som är den så jag drar och käkar glass på donken med Minna nu. Hare.
Hej goddag. Nu har jag varit sådär frånvarande igen. Har haft en episk festhelg som har innehållit födelsedagsfiranden i dubbel bemärkelse. Nu är det lov och på torsdag åker jag till älskade götlaborg för att hälsa på Emelie och Alexandra. Som jag har längtat.
På senaste tiden har många saker om både inget och något snurrat omkring i mitt huvud och idag grät jag ut det. Det kändes så jävla larvigt. Jag behöver jobba på att komma överrens eller åtminstone förstå mig på mitt psyke lite bättre. Lol. Hörs när vi hörs.
Har fått klagomål gällande mitt glesa bloggande. Jag har en anledning till detta --> den värsta förkylningen ni kan tänka er har valt att bo i mig i mer än en vecka. Jag har alltså inte kunnat uttrycka mig på något annat sätt än "det är synd om mig" sedan förrförra torsdagen. För det är ju jävligt synd om mig. Eländig och äcklig och alldeles jävla ounderbar.
Jag hatar förkylningar. Så innerligt. Sitter just nu på bussen och varierar äckliga slemhostningar med smygharklingar och snörvlingar. Ingen har ju något jävla överseende heller utan kollar bara på mig som om jag var ett vandrade dödshotande äckelvirus. Vilket jag visserligen kanske är. Ingen vet.
Så nu har ni fått er uppdatering i form av klagosång.
Jag bara räknar dagarna och snart är vi där. Studenten. Hösten är väldigt oklar trots alla idéer och visioner. Hur ska man hinna med allt man vill göra tänker jag å ena sidan. Det är ju ingen stress tänker jag å andra sidan. Just nu känner jag att dragningskraften är Tyskland. Berlin. Eventuellt. Visst skulle Australien vara det ballaste i hela världen att åka till, men jag vet inte, Jennie ensam i Berlin är en bild som ser så jävla fin ut i mitt huvud just nu. Vad har ni andra blivande studentagande för planer?
I lördags var jag ännu en gång på fasching för att se Isak Strand. Det var episkt och sådär bra som det bara kan bli. Längst fram i mitten stod vi och blev till en början ett gäng fnissiga groupies. Efter kvällens huvudmoment förde vinden oss som vanligt till Ace - the place som man kalla för sitt hem numera. Nu ska jag kolla på bigbrother. Ha d gott.