Niklas von arnold

 

jag älskar dig

Idag har vi varit tillsammans i 1 år. Jacken och jag.

look-a-like

Till att börja med vill jag be om ursäkt för mina icke imponerande färdigheter när det kommer till att arbeta i paint. Efter att ha börjat med det vill jag att ni nu röstar fram vilken kändis jag är mest lik. Det hela är mycket enklare än vad ni tror, men för tydlighetens skull går jag nu igenom hur ni skall gå till väga.
 
1. Bestäm er för vilken av kändisarna jag är mest lik.
2. Skriv era svar i kommentarsfältet.
 
1. 
2. 
3.
4.
 

provsmakar livets heroin

I vintras stod jag så äckligt fast vid att jag älskar kyla, mörker och snö. Jag vet inte om det var min inre rebell som ville sticka ut och inte vara som alla andra, jag gillade vintern. Till en ganska så lång början. Jag ansåg att alla som stup i kvarten twittrade alternativt facebookade identiska klagomål bara var allmänt jävla bittra människor och att "lite snö har väl ingen dött av".
 
Nu såhär några soliga dagar senare inser jag hur jävla fel jag hade i att man inte alls mår sämre på vintern än vad man gör när solen är framme. För dessa soliga dagar har jag haft en sådan sprudlande energi att jag inte ens har känt igen mig själv. Jag har känt mig så lycklig och jag har velat göra andra saker än att jobba och sova. 
 
För att förstärka det jag försöker säga här, att man mår så mycket bättre av lite sol, har jag valt ut en då- och en nubild. 
Då: Trötta ögon och tandkräm på näsan
Nu: En tillstymmelse till dubbelhaka, kinesögon och ett leende som blottar min ojämna undre tandrad. 
 

wow diggin' it.

 

get off mi couch.

Jag sitter här i min soffa måttligt rastlös, ensam och sjuk. När man är måttligt rastlös, ensam och sjuk är det lätt att man blir aningen störd i huvudet. Så pass störd att det känns fullt normalt att ha vardagliga konversationer med en kanin i bur som man dagen innan hotat med att slänga in i ugnen för att den kissade på ens täcke. Så pass störd att man tror (är övertygad om) att den här kaninen inte bara heter ninja utan faktiskt även är en. Nu har jag ingenting mer att säga för jag är lite virrig. Hejdå.
P.s. min morfar var konstnär.
 

RSS 2.0