A baby is born, crying out for attention.

Kolla på den här lilla. Den lilla tjejen med kritvitt clownhår, färgglada kläder och tungan hängandes utanför. Den lilla tjejen är jag springandes på en väg någonstans i ett lugnt villaområde i Huddinge. Ett villaområde jag växte upp i men som jag sedan flyttade ifrån innan jag hann fästa mig vid det. Ut på det så kallade sköna gröna Värmdö flyttade vi och jag började i en ny klass några veckor innan det var dags att ta sommarlov och sluta förskolan. Jag kom in i rutinerna snabbt och hade nya bästa vänner redan första, andra dagen. 
 
Här någonstans började vi formas, jag och mina små. Vissa blev elaka, vissa blev snälla, vissa blev utanför och vissa stod alltid i centrum. Redan i denna åldern började barnen alltså dömma ut och bestämma vilka som skulle bli behandlade bättre än andra. Barnen bestämde vilka som skulle få vara med och leka och vilka som skulle få se på. 
 
Detta iaktog jag som 7-åring. På avstånd. Jag var populär bland både kompisar och killar men jag ville inte stå för det dom flesta populära stod för. Mobbning. Redan som 7-åring fick jag ont i magen av att behöva bevittna hårda ord och snäsiga kommentarer från bitchiga och faktiskt elaka småtjejer och killar. Hela vägen fram tills jag slutade gymnasiet har jag under mina skolår hållt mig ifrån allt som har med toppen av statusstegen att göra. Den har bara skrämt mig och gjort mig osäker. Inte för att jag någonsin har blivit utsatt för mobbning utan för att jag blir rädd för dessa statusmänniskor. Bara genom att ha iakttagigt barn/ungdomar/människors beteenden mot varandra har gett mig en faktiskt kass jävla självkänsla. 
 
Jag minns gymnasiet när man steg in i skolans ljushall och ögon från skolans 'bitchar' synade en först uppifrån och ned för att sedan gå nedifrån och upp igen. Det fick mig att må illa. Vad ville dom mig? Varför bryr dom sig om att syna mig? vad spelar det för roll vad jag har på mig och hur jag ser ut?
 
Det senaste halvåret har varit det bästa någonsin för min självkänsla för 1. jag har en pojkvän som får mig att börja trivas med mig själv 2. Jag går ej längre i skolan och slipper beblandas med extremt ytliga och statusfixerade ungdomar. 
 
Jag önskar bara att man redan med de växande 7-åringarna kan se till så att de inte börjar bryr sig och döma efter storlek, hudfärg, ansiktsform, bröststorlek och dylikt utan att alla bara kan vara så jävla snälla. Då skulle man må. Alla skulle må. 

Light of home

 

RSS 2.0