.

Jag har den där vanliga ångesten över att man inte har packat allt. Något måste jag ju ha glömt. Aight? Imorgon, redan vid halv 5, ska jag och Skrållan kliva upp ur sängen och dra mot centralen där bussen mot emmaboda går. Jag är så jävla taggad, trots det väntade regnet. Det här kommer bli bra, så galet jävla bra! Over and out brothers from other mothers.

Visst att vi behöver lite regn nu som en paus från denna torka. MEN, inte nu tack. På onsdag bär det ju för tusan av till emmaboda. Och utifrån egna erfarenheter brukar sådant här väder hålla i sig ett tag. Förjävla osoft.

Bara för att helt och hållet komma ifrån ämnet kan jag säga att jag och Minna var och såg Knigt and day idag med Tom Cruise och Cameron Diaz. Rekomenderar den verkligen!

Från början stod det "minigolf" på gårdagens planering. Men efter lite skur samt analfabetism beslutade vi oss för att istället för att åka längre ut på landet åka in till staden. Efter lite bioreservationer och införskaffning av popcorn och lärre satt vi där inne, i salong 1, och väntade på att Knight and day skulle börja. Och ja, den började, ojojoj vad den började ska jag säga er. Men inte fan fortsatte den. Det var något "fel på projektorn". Man ba jo tjena, säg att ni vill gå hem tidigare istället. Egentligen var jag inte bitter, ville bara leka lite, det var snarare tvärtom. Jag var på sånt toppenhumör att jag till och med skämtade med killen som gav oss två biobiljetter som ett "förlåt för besväret". Han fejkskrattade och jag gick vidare utan någon som helst aning om att han fejkskrattade. Kändes riktigt bra att få lite bekräftelse och så.

När vi då hamnade utanför på sergels torg vart vi sjuukt oense om vi skulle knata till slussen (team Jennie) eller om vi skulle ta tuben (team alla förutom Jennie). Vi gick till slussen. Faktum är att vi gick inte bara till slussen, vi gick fan överallt. Aa, exakt överallt gick vi.

När vi hamnade på götgatan hade katten släpat dit det skönaste gatumusikantbandet jag någonsin varit med om. Jag gav dom 7 kronor. Där såg vi även tösen från Apolivareklamen. Hon såg lika läskig ut i verkligheten. Men det kan ju faktiskt inte hon hjälpa. När gatumusikanter hade gjort sitt bestämde vi oss för att göra vårt. Vi åkte alltså till fåfängan och satt där någon timma. Bara för att vi kunde. Eftersom att det är sommar.

Kvällen slutade med en promenad PÅ grisslingerakan.

Jag berättade för ett tag sen att jag under det första halvåret på gymnasiet bara umgicks med killarna och Stephanie. Men en dag förändrades det där. Vi skulle till järvsö med skolan och varken jag eller den här tjejen hade egentligen någon att åka med, så vi slog ihop oss. På bussresan upp lärde vi känna varandra bra och hade sjukt jävla roligt hela dagen i backen tillsammans.

Efter det här började vi ha våra traditionella subway-luncher en dag i veckan. Det handlade inte om att gå dit, ta en sub och sen gå. Utan: Vi kom dit, tog en sub, åt den, köpte en kaka, åt den, köpte chips, åt det. Och på all denna föda pratade vi om allt mellan himmel och jord. Sakerna att prata om tog aldrig riktigt slut. Och om dom gjorde det grävde vi bara djupare i dom som fanns.

Och när du spontant sov över hos mig en vardag och följde med på min träning där du snodde min mobil och plötsligt fick reda på allt som jag inte berättat för någon. Men det gör ingenting att du fick reda på det. För jag litar på dig och du var allt annat än dömmande. Det tycker jag om med vår vänskap, det finns inget att skämmas över och det finns inga gränser.

Jag älskar det fula med oss!

Jag skrev inte bara det här inlägget för att du tvingade mig Ellie, utan också för att jag älskar dig!

Jag vill skriva något vettigt här. Vara en moraltant och göra allas liv perfekta genom att ge några kloka visdomsord. Synd att jag är sjukligt ovis, annars hade jag gjort det. Lätt.

Sandell: Mina brun blir aldrig bena!

Samtidigt som Kissie har ångest över att hon har gått upp 3 kilo funderar jag över om det är lönt att ta en dusch då jag kommer vara lika äcklig efteråt ändå. Varför ska jag alltid ställas inför sådana svåra val?

Jag har en ängel förresten. Ja det må låta lite väl galet men det är sant. Hon heter Johanna och är min äldsta vän. Trots att jag ser ut som shreks och gollums gemensamma avkomma (inget illa mot shrek, jag diggar dig) tänker hon komma hit och tycka synd om mig tillsammans med mig. Hon har säkert andra planer inför vår träff. Men nej, här ska inget annat göras än att tycka synd om den som det är synd om.

- När jag tänker på framtiden ser jag bara en värd full av silverfolie och robotar med dammvippor i "händerna". Ja det är sant. Och nu snackar jag inte om några hundra år utan om bara 10 eller kanske 20 år. Då jag knappt har blivit en stabil människa själv.

- Jag tror helt seriöst att jag är immun mot kärlek. Sounds crazy, I know.

- Trots min totalkassa uppdatering går jag in här några gånger per dag/kväll och skriver, suddar ut, skriver, suddar ut osv. All den tiden till ingen nytta.

- Jag tycker inte att jag är bra på att sjunga (nej jag är inte ute efter bekräftelse). Vilket kan uppfattas som lite konstigt då jag har sjungt och sjunger i ett band sedan 4-5 år tillbaka. Man klarar sig långt av att tycka att det är så förbaskat roligt.

- Jag tror att min kanin har humor. Vid det här laget måste ni verkligen tro att jag är galen. Men hon sprider på något sett den där "sköna" energin. Aa. Hon har humor. Lätt.

Det borde finnas en gyllene regel som lyder "man skola icke vara sjuk en varm sommardag". Jag gluttar ut och bemöts av solen, som har varit osnål den senaste tiden. Men ALLTID. Jag menar verkligen ALLTID är det något som hindrar mig från att ligga ute i den och stekas som inihelskotta. Just nu är det mina halsmandlar som är svullna och förbaskat jävla ömma, vilket gör hela sväljningsprocessen en aning svår. För att inte tala om ond. Aj. För några år sedan skulle jag operera bort dom jävlarna då jag drabbades av halsfluss varannan minut. Utan någon som helst överdrift. Men så blidde det inte. Det här lär ju bli en osoft avslutning på semestern.

Först och främst: JAG ÄR HEMMA
Andra och inte främst kommer nu:
Mamma stod på ovanvåningen och jag stod på nedanvåningen i skåne tidigare idag.

Mamma: Aniiiita(farmor)! Kunde jag låna böckerna av dig? (Mamma tror att farmor är den som är på nedanvåningen).
Jag: Jaa! (Med skånsk dialekt).
Mamma: Åh vad snällt! Taack. (omedveten om att det var jag)
Pappa: Det var ju Bennie! (ja. Jag kallas för allt möjligt).
Mamma:  *ASGAAAAAAAAARV AASLÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGEEEEEEEEE*

46 sekunder senare

Mamma: Jag har funderat lite. Du borde bli komiker. Ja, typ en ny Björn Gustafsson.

Om ni aldrig blir bemötta med skratt när ni gör eller säger något roligt. Kom då till min mamma och få lite bekräftelse. För min del räckte det med att jag imiterade min farmor, med ett ord, och jag blev en kvalificerad komiker. Man tackar.

Det känns som att prioriteringarna på grönan förändrades för mig och Malin i år. Istället för att springa varv efter efter varv efter varv efter varv och endast åka popexpressen och dylikt krockade vi med okänt folk i radiobilarna. Och istället för att ragga på snygga grabbar blev vi kompisar med 10-åriga boys samt med 35+ gifta par. Och istället för att försöka vinna på chokladhjulet genom tråkiga lotter SPELADE vi på riktigt jävla riktigt och vann gosedjur. Vår tid är kommen. Eller är den kanske förbi? Det beror väl på hur man ser det hela.

Sen det där att ta kort i spegeln lär väl aldrig försvinna så länge man går genom skrattkammaren. Så jävla soft ställe. Där hittade vi även en grabb som stod och  ja, vad fan gjorde han, "porrdansade" by him self framför en spegel. Jag hare på film. Kommer upp när jag är odöd. Typ imorgon.

Gissa vad som händer imorgon? (förutom att jag börjar jobba klockan 8. Sommarlovets hittills tidigaste morgon.) Det är dags för årets första grönisbönis. Hur awesome är inte det? Jag kommer säkert som vanligt spela bort hela lönen och sedan ha ångest över det när jag kommer hem tomhänt. Förra året spelade jag och Pauline på marabou-hjulet för minst 1000 kronor. Till slut sa vi "näää, det här får fan bli sista omgången". Tror ni inte vi vinner då? Johoo. Så då hade man helt plötsligt en årsförbrukning av marabou för vanliga människor, men ungefär en veckas för mig. Sen hade man även stoltheten som i längden väger tyngst då jag fortfarande mår bra av den. 

En främmande kvinna och hennes gubbe ska betala. Hon sträcker fram cash som betalningsmedel.

Jag: Man kan tyvärr bara betala med kort i den här kassan. (pekar på den stora skylten där det står det)
Hon: Jahaaja.. (lite lack. Men hennes gubbe betalar glatt med sitt kort)

Efter en stund sträcker hon fram en 50-lapp
Hon: Jag skulle vilja växla den här
Jag: Jag kan tyvärr inte hantera kontanter överhuvudtaget. (jättetrevlig och syftade ju på att det inte gick att göra det i den kassan jag satt i).
Hon: Nääää, det är inte mycket du kan! (skit lack)
Jag: Nä.. Ha en trevlig kväll.