.

Jag kommer ihåg när jag kom in i ljushallen första dagen i ettan på gymnasiet. Hade ingen som helst aning om vilka pajasar som skulle börja i min klass. Klass efter klass ropades upp och till slut var det dags för 09spa. Mitt namn ropades upp i högtalarna av rektorn och jag spatserade i min ensamhet till klassrummet. Där inne hittade jag ett bekant ansikte, min låg- och mellanstadiekompis Nils och per automatik vandrade vi vid varandras sidor hela första dagen. Jag hade så otroligt svårt för att förstå hur jag skulle kunna/våga lämna Nils sida, för hur skulle jag passa in bland tjejerna i klassen som var så otroligt medvetna om allt som hade med det yttre att göra. För det var ju vad jag såg. Blickar som kunde syna en uppifrån och ned ungefär tio gånger om allvarligt talat dödade mig. Inte kunde väl jag veta vad mer som fanns?

Den andra eller tredje dagen började jag dock prata med en latinagirl from the tyresö vid namn Stephanie. Det var skönt att så tidigt se att det faktiskt fanns lite humör inne i det syrefattiga rummet med ett innehåll bestående av 30 st främlingar. Sedan den dagen har Stephanie varit min spanska (egentligen peruanska) hälft. Tillsammans fortsatte vi att hålla oss borta från det där med mode.

Någon gång i början av tvåan, i samband med att Måns skulle flytta till USA i ett år fann jag och Sofia varandra i sorgen och saknaden efter vår vän. Ännu en gång blev jag förvånad över att det fanns oupptäckta människor i klassen som passar mig bättre än vad en hand passar i handsken när den passar jävligt bra. Via Sofia kom jag närmre och närme Felicia och Sophia. Troligtvis behöver jag inte säga det igen men JAG BLEV FÖRVÅNAD ÖVER ATT DET FANNS ÄNNU FLER SOM JAG KLICKADE SÅ BRA MED! Idag är dessa fyra tjejer några av mina bästa vänner och det är dessa jag kommer sakna varenda jävla dag när jag inte kommer spendera min skoltid med dom längre. Skål för vi har tagit studenten!