.

Kissnödig som ett as, trots toalettpausen för cirka fem minuter sedan, sitter jag här och masserar min vänstra halsmandel. Varför? Jag har träningsvärk i den. Samtidigt som min kissblåsa utsätt för ett otroligt tryck är jag nervös inför helgens bravader då det vankas bröllop i skåne. Själva tillställningen i sig ser jag fram emot, jag menar, det är ett nytt forum att nosa på för min del. Utan det är människorna där som gör att min kissblåsa vidgas ännu lite mer, de är nämligen britter. Och ni vet vad det innebär om cirka 50% är britter, jo, man måste prata engelska. Utifrån detta kan vi dra ännu en till slutsats utan att behöva heta Einstein i varken för-, mellan- eller efternamn; jag kommer vara stum. När jag pratar engelska med mig själv i mitt huvud, så där som vi schizofrena gör, då låter det så jävla bra och jag börjar för en sekund faktiskt tycka att det är ett jävla under att jag gick i särgruppen förra året. Men så fort en eller fler individer blandas in i konversationen får jag tunghäfta och någon jävla kameltorka i munnen. Bokstäverna i orden hoppar runt lite som dem vill och orden i meningarna likaså. Förhoppningsvis bjuds det på en jävla massa alkohol, även till minderåriga, så slipper alla känna sig obekväma i min icke-engelsktalande närvaro.