.

Idag hade vi första mattelektionen efter vår lärares bortgång. Den tillfälliga vikarien var en god vän till Stina, vilket gjorde det omöjligt för honom och för oss att hålla igång lektionen. Allt blev så känslosamt att många, bland annat jag, var tvugna att gå därifrån. Bara av att ta ut matteboken ur skåpet gav mig klumpen i bröstet. Igår kväll när jag satt ensam i soffan började jag gråta, och jag började tänka. Samtidigt som det här tar så hårt på mig känner jag att jag gör fel som är ledsen, varför vet jag inte, antagligen för att vi ändå inte hade en närmare relation än lärare och elev. Det börjar liksom sjunka in nu sakta men säkert. Men det som utan tvekan är det svåraste och smärtsammaste är tanken på hennes son som nu är föräldralös. Det var många, många år sedan jag hade den här känslan om döden. Och den skrämmer mig, döden.