.

Jag har i flera dagar försökt att komma på ett ögonblick som väcker extra starka känslor. Det finns ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma och som fortfarande ger mig klumpen i magen och gråten i halsen. Jag har dock varit osäker på om jag får skriva om detta eller inte, men nu när jag har bett om tillåtelse kan jag köra på.

Det var en natt i Somras när jag och mina vänner var på Emmabodafestivalen. Jag hade slut på energi och folk i kompisgänget började tjaffsa med varandra. Alkoholen började försvinna ur kroppen och allt jag ville var att gå och lägga mig och sova i mitt tält. Jag hörde hur en av mina vänner började gråta och att alla avlägsnade sig från vårt camp. Jag kände starkt att jag skulle springa efter min ledsna vän men tänkte också att hon nog visste vad hon gjorde. I och med mitt eget tillstånd blev jag ledsen och känslosam av allt drama och kröp ner i sovsäcken och försökte sova. När jag inte kunde finna ro ringde jag min vän för att kolla att hon mådde bra. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Ringde igen. Inget svar. Jag gav upp. Mobilen ringde, det var min vän. Jag svarade och det jag möttes av var inte min väns röst, utan min väns vän som grät och sa att jag skulle skynda mig bort till festivalområdet och langosståndet.

Jag gick in i tältet bredvid och väckte Rebecca och bad henne följa med bort. Folk hade börjat gå och lägga sig och det var bara någon enstaka vinglig och lerig stackare kvar ute i mörkret. Vi kom fram till Langosståndet och såg först inte min vän. Sen såg jag en "klump" i skuggan bakom och jag sprang fram. Där satt min vän och grät. Jag försökte få ut vad som hade hänt men det kom bara tårar från henne. Oron gick över till tårar och jag kände mig hjälplös och otillräcklig. Vad hade hänt min vän? Till sist berättar hon att hon hade blivit utsatt för ett vålddäktsförsök. Jag blev arg, hatisk, ville bokstavligen spöa skiten ur den som hade gjort min vän illa. Efter att sjukvårdspersonal och poliser övertalat henne att följa med till sjukhuset och även göra en anmälan åkte vi iväg. Hela natten var vi borta och min vän var så duktig. Hon gick ut och in ur rummet där hon om och om igen fick ta blodprov då personalen gjorde fel gång på gång. Hon gick igenom allt utan att ge ifrån sig ett pip och utan att göra en min.

Aldrig har jag sett henne, aldrig sett någon, så liten och så rädd. Det värsta var att hon såg sig själv som boven i dramat. Hon var offret, det var synd om henne, hon hade inte gjort något fel. Men hon kunde inte se det. Det gjorde så ont att se allt det hända. När jag och min vän kom tillbaka till tältet morgonen därpå var min sista tanke innan vi somnade in att jag aldrig aldrig någonsin ska lämna henne ur sikte igen. Aldrig.