.

När jag var liten, sisådär 5-6 år hade vi regelbundna middagar med en annan familj. När barnen hade ätit upp maten och föräldrarna satt kvar och smuttade på sitt vin var det alltid samma visa. Vi sprang ned till deras soffa och kollade på mumindalen. Jag satt hela filmen och tyckte att den var läskig, men jag kunde ändå behärska rädslan som bland annat sniff lockade fram. Ja som sagt lyckades jag behärska rädsland, men bara fram tills den biten i filmen då mårran kom, jag vet inte om ni minns henne? Ett stort läskigt, sorgset monster som bara lät utan att göra någonting. Då när hon kom fram skrek jag till och sprang upp till mamma och pappa och lyckades aldrig se slutet av filmen. End of den storyn.

Anledningen till att jag skrev det här inlägget är att jag nyss skulle hitta en klyftig rubrik till föregående inlägget och sökte på "klagosång" på spotify varav tre låtar kom upp. Den längst ned på listan hette "mårrans klagosång". För att trotsa mig själv och för att kanske pröva mina skakiga vingar tröck jag på playknappen för att se om jag skulle springa ut till mamma och pappa. Aldrig någonsin har ens en skräckfilm eller en spökhistoria fått mig att rysa så mycket som jag gjorde av mårran.
Mika Pohjola – Mårrans Klagosång
Förstår ni nu mitt hat som jag om och om igen har försökt berätta för er om gällande mumindalen?