.

Jag trodde för ett tag sen att det var pretty kört, allt i min vardag gick bara utåt. Skolan kändes åt helvete på alla sätt och vis, kärleken fortsatte att locka mig men lät mig ändå stå ensam kvar, innebandyn ska vi inte ens tala om, vänfronten kändes stel och ifrånglidande på många håll och kanter, jag låg vaken halva nätterna, bloggen var hungrig efter uppdatering och jag var hungrig efter inspiration.

Allt det ovanstående fick mig att må skitdåligt. Ibland fortfarande. Det tar ju på krafterna när allt går åt helvete.

Visst har det inte blivit någon större förändring på många av punkterna, men jag tar det bättre. Jag behöver ingen "hjärtevän" för att bli en komplett människa, jag behöver inte uppdatera bloggen tio gånger om dagen för att kunna sova gott på natten.

Jag känner press när jag inte utsätts för press, jag känner stress när jag inte utsätts för stress.

Psykopat Jennie har sagt sitt för nu.