when the night feels my song
Jag är rädd för förändringar om ni ville veta.
Som när jag skulle börja gymnasiet, jag var både sjukt exalterad och asrädd. Det var på grund av den nya klassen jag var exalterad, men den var inte anledningen till den där "asrädslan", utan det var på grund av alla förändringar som skulle ske med mig, mina kompisar och med oss. Jag var rädd för att vänskaperna skulle rinna ut i sanden och att ingen egentligen skulle bry sig om det. Jag är fortfarande rädd för det, för jag vet att det på vissa håll och kanter håller på att hända. Och jag vill inte, jag vill så sjukt jävla mycket att det inte ska hända. Men jag antar att det är ganska så oundvikligt.
Att vänskaper rinner ut i sanden behöver ju faktiskt inte betyda att man tappar kontakten helt och hållet eller att man säger upp vänskapen. Men jag vill känna den där tryggheten som fanns i 9a1, där jag kände alla utan och innan och där man aldrig var konstig hur jävla konstig man egentligen faktiskt var. Jag hatar föresten ordet nostalgi, eller nja, nu ska jag inte hoppa på ordet, jag ogillar känslan rättare sagt. Eftersom allt jag tänker på är att det aldrig kommer bli som det var. Så jävla vrickat och sjukt fel av mig. Jag borde blicka framåt, se fram emot saker som komma skall. Men vadfan, det är natt, jag tänker way to much och även det är oundvikligt.
puss på er mina söta nattugglor, nu ska jag krypa till kojs och tänka därifrån istället:)
P.S. Måste ju tillägga att jag är glad också, och att man inte kan säga att man har en långärmad t-shirt!
Som när jag skulle börja gymnasiet, jag var både sjukt exalterad och asrädd. Det var på grund av den nya klassen jag var exalterad, men den var inte anledningen till den där "asrädslan", utan det var på grund av alla förändringar som skulle ske med mig, mina kompisar och med oss. Jag var rädd för att vänskaperna skulle rinna ut i sanden och att ingen egentligen skulle bry sig om det. Jag är fortfarande rädd för det, för jag vet att det på vissa håll och kanter håller på att hända. Och jag vill inte, jag vill så sjukt jävla mycket att det inte ska hända. Men jag antar att det är ganska så oundvikligt.
Att vänskaper rinner ut i sanden behöver ju faktiskt inte betyda att man tappar kontakten helt och hållet eller att man säger upp vänskapen. Men jag vill känna den där tryggheten som fanns i 9a1, där jag kände alla utan och innan och där man aldrig var konstig hur jävla konstig man egentligen faktiskt var. Jag hatar föresten ordet nostalgi, eller nja, nu ska jag inte hoppa på ordet, jag ogillar känslan rättare sagt. Eftersom allt jag tänker på är att det aldrig kommer bli som det var. Så jävla vrickat och sjukt fel av mig. Jag borde blicka framåt, se fram emot saker som komma skall. Men vadfan, det är natt, jag tänker way to much och även det är oundvikligt.
puss på er mina söta nattugglor, nu ska jag krypa till kojs och tänka därifrån istället:)
P.S. Måste ju tillägga att jag är glad också, och att man inte kan säga att man har en långärmad t-shirt!
Kommentarer
Skrivet av: Cäccyy
Håller med och såna grejer.
Skrivet av: Anonym
Den goda nyheten är i alla fall att jag alltid kommer finnas vid din sida :)
Skrivet av: ebba
usch, jag är också rädd för det där.. men jag känner att dom som verkligen vill fortsätta ha kontakt med mig, dom kommer nog ha det. inte jättemkt kanske, men lite iaf. för jag vet vilka jag vill ha kontakt med. och.. hemmestaskolan alltså, den verkar nog bara bra innan man har börjat där och när man väl har gått ut. och just nu vill jag inte gå ut nian, det kommer kännas så tomt. även fast den där tomheten nog kommer fyllas ut av en ny klass och nya människor. men jag är fortfarande rädd..
Trackback
