.

Jag har tappat lusten till det som bara för några veckor sen var det roligaste jag visste. Innebandyn. På grund av mina jävla skador får jag aldrig igång mina ben ordentligt som gör så att jag kan springa som den där duracellkaninen jag brukade likna. Det är sorgligt, och nej, jag överväger inte att sluta. Men ni vet väl själva, alla har nog varit där, att man inte går till träningen med samma leende som vanligt. Det är inte kul att prestera dåligt på matcherna. I slutändan är det inte bara pga mina smärtor i benen som jag presterar dåligt, det blir som en ond cirkel när även lusten och glädjen försvinner.

Jag vettefan om det kanske är dags att vila benen för att sedan komma tillbaka och vara astaggad. Men det är nog omöjligt. Det sitter nämligen i ryggmärgen att få min dos innebandy i veckan.

Detta löser sig nog, nu vill jag inte låta som en liten negativ pissråtta som bara vill ha något att beklaga sig över. Jag tackar för mig och befriar er samtidigt från denna plåga. Nu jävlar blir det scrubs! Joina mig vettja. Vi kan skratta tillsammans, om ni vill så att säga.

tschüss