.

Här om dagen var det ett halvår sedan jag och Jack smyghånglade på en efterfest med jobbkompisarna. Trots att vi hade jobbat tillsammans i tre år hade vi knappt pratat ordentligt med varandra förrän just denna kvällen. Det slutade med att vi stod där ensamma på ett tomt vardagsrumsgolv i norra sköndal och helt oprovocerat började kyssas. Nu har det alltså gått ett halvår sedan jag började träffa jordens finaste kille vars famn jag inte längre kan vara utan när jag ska sova. Det är rätt fantastiskt att vara såhär kär. 

Nu ska jag berätta för er om en dag i våras då jag fortfarande gick i skolan och vi skulle ut och paddla kajak med klassen. Ett MVG-kriterie var att man skulle välta med kajaken i det maj-kalla vattnet för att sedan med hjälp av en kompis och dennes kajak ta sig upp igen.  Jag och Felicia parar ihop oss då vi tänker att vi är män nog att anta denna utmaning. 

 

Jag räknade till tre, gungade sidleds med kajaken och välte sedan runt och ned i vattnet. Vände tillbaka kajaken, hämtade tillbaka paddeln, simmade runt Felicias båt för att via den ta mig upp igen. Något gick dock fel och när jag precis skulle kliva över till min kajak tappade Felicia sitt fasta tag om den så jag plumsade i igen. Folket från bryggan skrattade och jag hade halvt panik på grund av det iskalla vattnet. Gjorde ett nytt försök och var nu uppe i min 99% vattenfyllda kajak. 

 

Nu var det Felicias tur och allt gick som det skulle så jag tog täten in mot bryggan igen då jag hörde ett plums bakom mig. Felicia hade vält. Hjälte och mån om mina vänners levande liv vände jag på min som sagt 99% vattenfyllda kajak. Problemet var att en 99% vattenfylld kajak med en amatör i sällan gör som amatören i fråga vill, vilket ledde till ännu ett plums och en hjälte mindre ovanpå vattenytan. Detta var alltså tredje gången jag låg i detta iskalla vatten, så när min lärare ropade "era jävla losers, simma in istället" gjorde jag precis det med tron att Felicia skulle följa mitt goda exempel. När jag klev upp för stegen sprang jag in till omklädningsrummet och bastun utan att kolla om min kompanjon hade överlevt detta äventyr eller ej. När jag ett antal minuter senare kom ut från omklädningsrummet med varma och torra kläder såg jag dock en Felicia ligga kvar ute i vattnet och jag kände mest att jag självmant tog initiativet till att frånta mig själv min titel som "hjälte". 

Jag har absolut inga problem med att hösten är här. Har inte ens några problem med att det regnar. Det kan ju däremot ha och göra med att jag för närvande myser i min säng med en påse godis bredvid mig och liksom bara hör regnet smattra mot fönsterrutan. Och vem gillar inte det ljudet?

 

Här har ni några bilder tagna med min digitalkamera med ett märke vars namn jag inte har en aning om, för ca två år sedan. Inser att jag hade väldigt fint hår då. Vad hände. JUSTE, jag började klippa mitt hår. Det var det som hände. 

När man är glad, lite sprallig inombords men ändå vill chilla, då ska man lyssna på Samson for president. Han är så jävlarns bra ska ni veta. Snälla lyssna även på Stand the pain och Hate being loved MED FLERA. Måste nämligen skaffa vänner som är fett into Samson eller få mina redan existerande vänner att börja tycka om honom. 

 

 

Twittrade precis att jag tycker att det är så fullkomligt tråkigt att blogga när det endast (okej jag ska inte säga endast för ni är ju säkert softa trots att ni inte säger något) är ca 9 personer som läser om dagen. Samt att dessa ca nio personerna lämnar ca noll kommentarer. Varje gång jag loggar in på blogg.se pirrar det till i magen och jag tänker "wohihihihih undra om jag har fått ASMÅNGA kommentarer till det där ASBRA inlägget jag skrev sist", men lik förbannat är fallet nästan aldrig så. Förlåt, jag ska inte bli arg på er, absolut inte. Just med tanke på att ni faktiskt läser min skit. Tror jag. Hoppas jag. Annars har jag rätt till att bli arg. Tror jag. Ha d. 

Idag fyller förövrigt min mamma 49 så jag avrundar det till 50 vilket gör det lättare för oss alla att komma ihåg. Jag vet att hon ser ut som en så kallad fjortis som hänger i gbc på denna bilden men hon äter bara sin äppelpaj med hundra procents fokus. Så aa. Ha d igen. 

 

Det jag älskar med att hösten kommer är att bilderna man lägger upp kan vara lite mörka och svåra igen. Inte deppiga eller så. Bara mörka. Och svåra. 

Ibland skulle jag vilja skriva en bok om hur absolut genomhärliga och genuint roliga mina vänner är. En skara sjuka, genomglada och DESSUTOM jävlarns snygga människor. Det är alltså inte bara dessa 4,5 tjejerna ni kan tyda på bilden som jag riktar denna komplimang till utan jag har några vänner till. Trots allt. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag mår väldigt bra av mina vänner. 

I förrgår var jag ute och lämnade ut CVn. När jag skulle ta mig från en plats till en annan gick jag i ca 120 km/h in i en parkeringsskylt med huvudet. Sofia kastar sig över mig och säger "wooooooaaw stand still". Så blev jag introducerad för mitt nya alterego, Harry P. Med det blödande såret i pannan fortsatte jag mitt jobbsökande och fick både kommentarer och förskräckta blickar från personalen i diverse butiker. Sedan denna lilla incident har mitt huvud bultat konstant och dom två personer som sympatiserar bäst, Sofia och pappa, tror att jag har fått en mild hjärnskakning. Efter en god jävla natts sömn och en hel dag i sängen framför Robinson börjar huvudet kännas bättre och jag börjar ana en svettlukt. 

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem till Svea rike efter två veckors semester i Greklands värme. En semester som innehöll demoner, sjukhusbesök, surfing, nattbad, gyros i mängder och så en massa ärligt skratt med mera med mera. Som vanligt kom ångesten som en våg över mig så fort jag stod stadigt på svensk mark igen. Men nu är läget som det är och jag har ännu en jävla bra resa i bagaget. 

Ett litet urval sådär.