.

I vintras stod jag så äckligt fast vid att jag älskar kyla, mörker och snö. Jag vet inte om det var min inre rebell som ville sticka ut och inte vara som alla andra, jag gillade vintern. Till en ganska så lång början. Jag ansåg att alla som stup i kvarten twittrade alternativt facebookade identiska klagomål bara var allmänt jävla bittra människor och att "lite snö har väl ingen dött av".

 

Nu såhär några soliga dagar senare inser jag hur jävla fel jag hade i att man inte alls mår sämre på vintern än vad man gör när solen är framme. För dessa soliga dagar har jag haft en sådan sprudlande energi att jag inte ens har känt igen mig själv. Jag har känt mig så lycklig och jag har velat göra andra saker än att jobba och sova. 

 

För att förstärka det jag försöker säga här, att man mår så mycket bättre av lite sol, har jag valt ut en då- och en nubild. 

Då: Trötta ögon och tandkräm på näsan